När samerna skulle utrotas: Samernas historia i mellersta Sverige genom fyra sekler

Under hundratals år har samer levt långt söder om det som normalt brukar kallas för Sápmi. Under 1600- och 1700-talet nomadiserade samer så långt söderut som i Värmland, Västmanland, Södermanland och Uppland. Trots att det funnits en omfattande, intensiv och kontinuerlig samisk närvaro i sydligare nejder har det inte uppmärksammats i någon nämnvärd utsträckning i historieskrivningen och det är först under de senaste decennierna som forskare på riktigt har börjat att utforska detta fält.

Det här blogginlägget har som syfte att berätta historien om hur ett antal samiska grupper, som nomadiserade i över tio svenska landskap, kom att helt försvinna. För att särskilja dem från sydsamerna i Idre-Särna och Jämtlands län kan vi kalla dessa samer för sydliga samer.

Genom historien utsattes dessa samer för systematiska deporteringar, bofasthetskrav, assimilation och centraldirigering. Det sistnämnda resulterade i ett slavliknande system som skulle få de sydliga samerna att underkasta sig den majoritetsbefolkning de var satta att betjäna. De var överlag föraktade av samhällseliten, men hade i många fall goda relationer med allmogen.

Förhistoria

Ingen vet hur länge samer har levt i mellersta Sverige. Vi vet däremot med all säkerhet att det har existerat nomadiserande grupper av renägande samer i området sedan absolut senast 1600-talets början. De skriftliga källorna från tiden före 1600-talet innehåller få uppgifter om samer, men det betyder inte att det inte fanns någon äldre samisk närvaro i området.

Frågan om huruvida samerna eller svenskar var först i dagens Sverige har varit livligt debatterat och blivit en infekterad konflikt. Frågan är dock felställd eftersom varken samer eller svenskar var påtänkta när det område vi idag kallar Sverige först befolkades. De frågor man i stället bör ställa sig är varför en samisk etnicitet uppkom, och hur den kunnat upprätthållas och utvecklas fram tills i dag. Många forskare vill i dag tala om någon form av samisk, eller protosamisk, etnicitet redan för cirka 2000 år sedan.

19621108_10155024749804965_3880157930185083301_o.jpg
Fångstmarksgravfältet på Harn i Busjön, Äppelbo socken, med en järnframställningsplats från 400-talet e.Kr. Här genomfördes en arkeologisk utgrävning så sent som 2017. Var detta ett samiskt gravfält? Foto: Gunnar Trond 2017.

Synen på samernas historia har förändrats över tid. Under delar av 1800-talet var det en vanlig uppfattning bland forskare och författare att samerna hade en lång historia i hela Fennoskandinavien, och en del hävdade t.o.m. att samerna var en ursprungsbefolkning i Småland. [1] Mot slutet av 1800-talet förändrades historiesynen och norrmannen Yngvar Nielsen utvecklade sin framryckningsteori – en teori som utgick från att samerna invandrat till det sydsamiska området i historisk tid.

Både Nielsens framryckningsteori och påståendet om att samerna är en ursprungsbefolkning i Småland är mycket bristfälligt underbyggda, och saknar vetenskapligt stöd. Trots detta lever framryckningsteoretiska föreställningar kvar och kan yttra sig i formuleringar som att ”samerna egentligen hör hemma i Lappland” eller att ”samerna är ett arktiskt folkslag i norra Sverige”.

Så hur länge har samer funnits söder om dagens sydsamiska område? Inger Zachrisson, som är docent i arkeologi vid Historiska museet och expert på samisk förhistoria, har tolkat järnålderns fångstmarkskultur i mellersta Sverige och Norge som sydsamiska. Hon har författat en rad olika artiklar på ämnet, men det är vanskligt att tillskriva så gamla lämningar en modern etnicitet. Vi vet dock att de s.k. fångstmarksgravarna har inslag som kan förknippas med såväl ”samisk” som germansk kultur. I slutändan blir det en definitionsfråga, men vi kan sluta oss till att fångstmarkskulturens etniska identitet(er) är oerhört komplext.

I mellersta Sverige finns ett flertal medeltida arkeologiska lämningar, och fornfynd, som kan vara samiska eller möjligtvis protosamiska. Det är bland annat två senmedeltida kåtalämningar i Söderala, gravholmen Mårtens holme i Ljusnarsbergs kommun där man funnit kvarlevor daterade till 1290-1510 e.Kr. och den misstänka samiska sejten Mjölnarbogubben daterad till 1450-1650 e.Kr.

Det har föreslagits att de historiska samerna och sockenlapparna i mellersta Sverige och södra Norrland var en vidareutveckling av fångstmarkskulturen, men hypotesen att det finns en två tusen år lång samisk kontinuitet i området har ej gått att bevisa. Detta är en fråga som behöver behandlas framöver.

Första skriftliga spåren

I ministeriallängderna (längder över bl.a. födda, vigda och döda), som går att återfinna i kyrkoarkiven, hittar man några av de äldsta skriftliga beläggen för samisk närvaro i söder. Här ser man att det fanns en relativt stor samisk befolkning i t.ex. Dalarna, Västmanland och Hälsingland.

Många av de samer som vistades i Mellansverige under den här perioden hade troligen funnits i området i många generationer, medan andra kom norrifrån. I kyrkoarkivens ministeriallängder finns många namngivna samer som uppges komma från Pite, Ume, Torne, Ansjö och Arjeplogs lappmarker. Uppgifterna bör anses trovärdigare när det är specifika platsangivelser, än att det bara står ”Lappland” som lika gärna kan vara prästens egen uppfattning. Samtidigt har vi samiska familjer och släkter som inte uppges ha detta ursprung. Andra samer, eller personer med samisk bakgrund, invandrade på 1500- och 1600-talet från Finland, men assimilerades in i den skogsfinska befolkningen.

Carl von Linnés lärjunge Petrus Holmberger nedtecknade ca 1771 knappt 2000 ord från det språk samerna talade i Valbo utanför Gävle. Detta språk påminner om såväl sydsamiska som nordligare samiska språk, vilket kan styrka hypotesen om ett tvådelat ursprung då migration norrifrån kan förklara de nordliga dragen i ordlistan. Ordlistan visar också att det under en lång period funnits en egen grupp som talade detta språk, men som inte var sydsamer eller nordligare samiska grupper.

1635 inleddes gruvbrytningen på Nasafjäll i Pite lappmark. En ny epok av kolonialism och kristen mission påbörjades, med brutala och stundom blodiga metoder. De lokala samerna tvingades ombesörja malmtransporterna och straffades med hårda metoder om de vägrade. Renskötseln blev lidande och det fick omfattande konsekvenser för samernas ekonomi och en stor mängd samer flyr ifrån Nasafjäll och olika former av förtryck. Tidigare har man trott att dessa samer flydde till intilliggande lappmarker, men detta kan idag delvis ifrågasättas. Ett betydande antal familjer från just Pite lappmark tar sig under den här tiden till mellersta Sverige, för att sedan stanna där.

De kristna missionärerna lät samla in samernas trummor, ofta med våld eller hot om våld. I Fennoskandinavien förekom dussintals avrättningar av samer på grund av deras religion. Lars Nilsson i Pite lappmark var en av dessa, och han brändes levande på bål 1693.

Hal3_nasafjall.jpg
Ett av gruvhålen på Nasafjäll i Pite lappmark, från den äldre brytningsperioden på 1600-talet. Flydde en del samer härifrån till mellersta Sverige? Foto: Gudrun NorstedtCC BY-SA 4.0

Det första fördrivningsprojektet

Under mer än ett sekel försökte de svenska myndigheterna att rensa alla områden söder om den s.k. lappmarken från samer. Många av besluten präglades av en djupt rotad etnocentrism och föreställningen att samerna inte hörde hemma i söder utan hade vandrat söderut för att tigga. Dessa tankesätt spelade en avgörande roll under de kommande fördrivningarna på 1600- och 1700-talet.

Med hjälp av det samtida källmaterialet kan man påvisa att de flesta samer under denna tid var nomader som bedrev renskötsel, jakt, fiske och handel. Tiggeri förekom, men det var knappast den huvudsakliga sysselsättningen. Ofta var det äldre samer som tog till detta medel för att klara försörjningen.

När forskare under början på 1900-talet, i den tidiga hembygdsrörelsen i Dalarna, skulle beskriva de sydliga samerna präglades de av ett likartat tankesätt. Förutom att de gav en etnocentriskt bild av samerna gavs ofta rasistiska förklaringar och beskrivningar, präglad inte minst av den tidens rasbiologiska föreställningsvärld. Man kände inte heller till omfattningen av den samiska närvaron, utan såg samerna oftast som ”tillfälliga gäster”.

Den första kända dokumenterade fördrivningsprocessen i mellersta Sverige kan dateras till perioden 1646-52. Den pågick i dåvarande Hudiksvalls län (bestående av landskapen Härjedalen, Gästrikland och Hälsingland). Vid den här tiden hade Härjedalen tillsammans med Idre-Särna (i norra Dalarna) och Jämtland nyss blivit svenskt efter freden i Brömsebro 1645 då landet regerades av drottning Kristina.

På landstinget i Hälsingland 1646 tog landshövdingen Ivar Nilsson upp frågan om deportering av länets samer och beordrade länsmännen att fördriva samerna från Hälsingland. Han ville att bönderna skulle samarbeta och agera angivare. Samma sak togs upp på landstinget 1648, och år 1652 förbjöds allmogen att hysa samer eller finnar, eller låta dem bosätta sig i Hälsingland. Samma beslut blev gällande för Härjedalen, och troligen också Gästrikland [1]. Omfattningen av denna tidiga fördrivningsprocess är höjt i dunkel, liksom frågan om den även pågick i andra län.

Ivar_Nilsson_Natt_och_Dag kopia.jpg
Landshövdingen i Hudiksvalls län, Ivar Nilsson Natt och Dag (1590-1651). Okänd konstnär. Efter äldre förlaga.

De etniska rensningarna fortsätter

Under 1600- och 1700-talet publiceras ett flertal plakat och förordningar som hade som syfte att få hela eller delar av Sverige rensat etniskt från folkslag man inte ansåg höra hemma där. Dessa grupper brukade i förordningarna benämnas ”Landstrykare, komedianter, hycklare, hedningar, häktmakare, judar, lappar, lindansare, lättingar, lösdrivare, morianer, månglerskor, savojarer, tattare, tråddragare, turkar, zigenare” etcetera som skulle fasttagas och sedan fördrivas, slavarbeta eller avrättas. Dessa förordningar och plakat drabbade samerna, och inte minst romerna, mycket hårt. Lagstiftningen gjorde det t.ex. möjligt att avrätta manliga romer utan föregående rättsprocess – eftersom de uppehöll sig i landet.

Kungliga majestäts plakat ”angående lapparnas flyttande ifrån deras hemvister” publicerades 1671, under Karl XI:s regeringstid. Detta var bara några decennier efter fördrivningsprojektet i Hudiksvalls län. De samer som trotsade förordningen och återvände efter att ha blivit deporterade skulle föras ”till nästa slott till att där arbeta uti järn”. När de uppvisat bättring skulle de tillbaka till lappmarken.

Det är inte bara i fördrivningsplakatet från 1671 som det förkunnas att samer som trotsade förordningarna skulle straffarbeta. Sockenlappsinstitutionen kan ses som en förlängning av detta tankesätt, då tanken var att sydliga samer skulle tvingas in ett skråliknande system där de skulle underkasta sig majoritetsbefolkningen för att få stanna kvar.

I 1671 års fördrivningsplakat framgår det att man ansåg att samernas rätta hemtrakter var lappmarkerna i norra Sverige. Att en del av samerna i mellersta Sverige var födda där råder det inga tvivel om, men den samiska närvaron i mellersta Sverige är betydligt äldre än så. Kungamakten utgick från att samerna i söder var ”kringströvande” och hade förirrat sig långt söderut, vilket inte stämmer. Samerna var väl förtrogna med området och hade komplexa nomadiseringsmönster som baserades på årstid och näringsutövande.

1600-talets försök till etniska rensningar var till stora delar ett misslyckande. En huvudorsak var antagligen att projektet var svårt att organisera, men kanske även att det lades åt sidan för att man skulle kunna fokusera på krigföringen. Dessutom kan man misstänka att det var svårt att få allmogen på sin sida.

Brev från kaplanen i By

År 1709 författar kaplanen Johan Pratenius i By socken, Dalarna, ett brev till häradsrätten i Folkare. Han är trött och förargad på samerna i By och vill genast få bort dem och skriver att de ”till sin nödtorft fälla efter behag allmogens skog ned och den uppbränna” samt benämner dem ”tiggarlappar”. I domboken står det bland annat att samerna:

”nu fordra till yppighet och överflöd brännvin, öl, tobak, jämväl ock penningar jämte maten, und sägandes (hotande?) allmogen med plågor och olyckor, icke allenast uppå sin boskap, husgeråd och varjehanda håvor, utan ock på sin kropp och lekamen, brist på hälsan och mera sådant om de intet få vad de begära. Bärandes och en del ibland allmogen, som tilltro dem kunna häxa och trolla, en sådan fasa och räddhåga för dem, att de intet annat töras än låta dem få allt vad de peka fingret på och giva tillkänna eller låta förstå sig hava vilja till, oaktat vad avsaknad och skada det skulle lända dem självom, befruktandes eljest, så framt de icke det efterkommandes varda, sig stor skada uppå sin egendom eller liv och hälsa. Till förtigande att ock ovanbenämte tiggarelappar under sin dryckenskap uppväcka en stor förargelse för kyskt och ärebart folk, igenom det de understundom ute på fria fältet under baran himmel, i andras åsyn pläga sammangång med sina kvinnor, lika såsom alldeles förgätna af blygd, ärbarhet och tukt. Vi begära för den skull å allmogens vägnar i By socken att bliva ett sådant pack och avskrap ibland folk alldeles kvitt.”

Häradsrätten instämmer i Pratenius önskan ”emedan de sig av sådant folk alls ingen uppbyggelse, nytta och förkovring, utan idel nackdel, men och avsaknad samt förargelse och ont efterdöme förvänta kunna.” De lutar sig åt 1671 års förordning och skriver att ”vad lapparna i By beträffade rekommenderades de i största ödmjukhet åt Hans Nåde Landshövdingen, som förmodligen lärer utfinna sättet huru detta bäst må kunna ställas i verkställighet, och denna landsortens invånare må bliva all olägenhet av lapparne fria.” [3]

Om skrivelsen från Pratenius var överdriven är svårt att bedöma, men andra källor vittnar om att relationerna mellan samerna och allmogen oftast var goda och i kyrkoböckerna berömdes många samer för sina kristendomskunskaper. Många samer idkade dock, trots att de var kristna, vad allmogen trodde var trolldom. Detta såg inte prästerskapet på med blida ögon och man ansåg att flera av samernas seder var förkastliga, vilket bidrog till den hatiska tonen i skrivelsen.

I Skandinavien och ute i Europa pågick samtidigt Stora nordiska kriget, som utspelades åren 1700-21. Stormakten Sverige hade sedan 1671 års fördrivningsplakat publicerades deltagit i flera krig som tärt på statskassorna och befolkningen. Fokus låg nu på att vinna kriget och försvara landets territorium, så samerna var bortprioriterade. Några större deporteringar till följd av plakatet från 1671 är inte kända, men uppenbarligen togs lokala initiativ.

Stora nordiska kriget startades redan under Karl XII:s levnad. Ulrika Eleonora styrde sedan Sverige åren 1719-20, men hennes make Fredrik av Hessen tar över regentskapet redan 1720.

Fredrik_av_Hessen.jpg
Sveriges kung Fredrik I tog över som regent 1720 och regerade under den tid som de etniska rensningarna pågick som mest. Porträtt av Martin Mijtens d.ä.

Nya tag med Fredrik I som regent

En ny kunglig förordning publicerades 1720, under den nyinsatta kungen Fredrik I:s styre, om att samerna återigen skulle fördrivas till lappmarkerna i norr. Förordningen förnyades redan 1723, två år efter Stora nordiska krigets slut. Enligt förordningarna skulle kronobetjänterna och landshövdingarna eftersöka alla samer söder om lappmarkerna för att sedan deportera dem. Om inte kyrkoherden kunde bevisa att samerna besökt gudstjänsten skulle de sättas på straffarbete för ”att låta leda sig till Guds kunskap”. Samma år organiserades även Lappmarkens ecklesiastikverk för att utrota den samiska religionen och beslagta alla samiska trummor. Den kristna missionen intensifieras, och ska genomdrivas till varje pris.

Det samerna i Mellansverige och södra Norrland utsattes för kan benämnas etniska rensningar. Detta innebär att aktivt bedriva en politik eller strategi för att tvångsförflytta eller döda medlemmar av en annan etnisk eller religiös grupp och på så vis stärka sin egen ställning. Genom att fördriva samerna och koncentrera dem till norra Sverige kunde man få ökad kontroll över den samiska minoriteten.

Den svenska fördrivningspolitiken skulle i förlängningen resultera i att den samiska identiteten, språket, kulturen och näringarna försvann helt från de sydliga samerna. En fullständig deportering lyckades dock aldrig genomföras trots upprepade försök.

Enligt lokalhistoriken Jouni Tervalampi häktades 13 samer, varav 8 barn, i mars månad 1729. De hade tidigare befunnit sig i Östervåla eller Nora socken och blev i Hedesunda socken gripna av länsman, och därifrån förda till Gävle slottsarrest.

Under den här tiden var Hedesunda en del av det enorma Västernorrlands län bestående av de nuvarande länen Jämtland, Gävleborg och Västernorrland. Gävle, där samerna sattes i förvar, var residensstaden där den dåvarande landshövdingen Carl Gustaf Bielke höll till.

Snart uppstod frågan om vilken ort de tretton samerna skulle deporteras till. Då det fanns en förutbestämd uppfattning om att alla samer kom norrifrån var det säkerligen förbryllande att tala med samer som aldrig varit i norra Sverige och inte ens talade samma språk som samerna i norr, vilket torde ha varit fallet med dessa samer. Eftersom landshövding Bielke misslyckades med att finna en deportationsort författade han ett brev till kung Fredrik I. Kungen beslutades att samerna skulle sändas till Jämtland, eller längre norrut, men om beslutet verkställdes framgår inte.

Historikern Peter Ericson menar att det under den här tiden mycket väl kan ha funnits över 1000 samer som berördes av deporteringarna (1730 hade Sverige ca 1 619 739 invånare). Intresset bland socknarna i de nordliga länen att ta emot dessa samer var svalt.

Samerna i Dalarna vädjar om att få stanna kvar

På 1720-talet sker flera deporteringar av samer i länen i mellersta Sverige. Man håller för fullt på att planera för en systematisk etnisk rensning. Landshövingen i Kopparbergs län, Peter Danckwardt, sänder därför den 22 oktober 1729 ut en skrivelse till alla befallningsmän i Dalarna om att samerna ska föras samman och eskorteras via Gästrikland norrut. Liknande beslut fattas i grannlänen.

Danckwardts skrivelse fick inte det resultat man hade hoppats på, då det krävdes mer planering för att kunna samla ihop länets samer. Ärendet skjuts upp till våren 1730, och detta tillkännages från predikstolarna i länets samtliga kyrkor. När allmogen och samerna i Dalarna får höra detta organiserar de ett motstånd mot fördrivningarna genom att sända in suppliker till kungen.

Samerna var väl förankrade i hela Dalarna, och hade goda kontakter med majoritetssamhället. De levde sida i sida, men var ändå åtskilda, och ett symbiosartat förhållande hade växt fram mellan majoritet och minoritet. I Dalarnas bergslag var t.ex. hästslakt tabubelagt bland majoritetsbefolkningen. Eftersom samerna inte tillhörde samma etniska grupp behövde de inte följa samma sociala regler som allmogen. Därför kunde de ombesörja hästslakten åt dem, utan att för den skull stigmatiseras som grupp. Samerna var även duktiga hantverkare som tillverkade vackra rotkorgar och fiskeredskap på beställning. Utöver detta var de experter på rovdjursjakt. Det var därför inte konstigt att allmogen ville ha kvar samerna, och motsatte sig kungens beslut.

De flesta av fördrivningsivrarna tillhörde, som det verkar, samhällets elit. Eliten drev på och försökte att organisera projektet, men de hade knappast förväntat sig att allmogen skulle protestera. I fördrivningarna i Dalarna spelade sju samiska familjer, av samma släkt, en avgörande roll. Vi kan kalla den för Hinderssläkten, och de nomadiserade över flera län och höll mestadels till i Dalarna. Deras patriark Hindrik Sjulsson var sannolikt död vid den här tiden. I maj 1730 sänder Hinderssläkten in en supplik, där de skriver att de inte äger någonting i lappmarken och att de inte kan försörja sig där. De skriver bland annat att:

”Våra förfäders fäder härstädes äro födda och in till deras dödsdagar sitt uppehälle här haft”

Av skriftliga källor kan man belägga att denna familj funnits i Dalarna sedan senast andra halvan av 1600-talet. I dessa källor nämns inte heller något nordligt ursprung. Deras andra supplik skickas in redan i juli samma år, i ett desperat försök att stoppa fördrivningarna:

”(Vi är) uti Dalarna kläckta och borna, därest våra förfäder jämväl över 100de år hava haft sitt tillhåll, och således så väl uti det rätta lapska språket, som uti deras seder oförfarna, skola vi nu efter förbemälta publikation oss till Lappmarken begiva, så måste vi nödvändigt så väl till vår andliga, som timliga välfärd lida skeppsbrott”

Hinderssläkten talade antagligen samma språk som Petrus Holmberger dokumenterade på 1770-talet i Valbo socken, och de var även formellt kristna. De kunde inte de samiska språken norröver, och kände inte till deras seder. Släkten hade alltså ingenting i lappmarken att göra.

Sockenlappsinstitutionen

De svenska myndigheterna stöter nu på patrull. Allmogen motsätter sig fördrivningarna, deporteringarna är svåra att organisera och samerna framför att de har hemortsrätt i söder. De flesta fördrivningsplanerna stoppas, och man tar fram en ny lösning.

Nu bestämmer sig staten för att utnyttja samerna som arbetskraft, och låta dem stanna på vissa villkor. Man inrättar den slavliknande sockenlappsinstitutionen. Det innebär att samerna skulle få anställning i olika socknar, för att där tjäna majoritetsbefolkningen. Några decennier tidigare hade man pratat om att sätta samerna i järn och låta dem straffarbeta om de återvände efter att ha blivit deporterade. Det var mer eller mindre samma tankesätt som spelade in när detta beslut fattades.

Hinderssläkten i Dalarna får i november 1730 besked från kung Fredrik I. Det beslutas att de i ”nåden må efterlåtas så bliva kvar med deras rendjur uti de längst upp i Dalarna ovan Falun belägna socknar, till och därstädes genom deras arbete och slöjder söka sitt uppehälle”. Ytterligare ett villkor är att de ej får idka olovligt ”jagande eller skjutande, samt vad eljest fågelskjutandet i gemen angår”. Näringarna begränsas således, men de får stanna om de följer villkoren. Sockenlappsinstitutionen är född.

IMG_3721.JPG
Samiska tenntrådsbroderier på kjolsäckar från Dalarna. Foto: Eskil Olsson 2018.

Första gången termen sockenlapp dyker upp i källorna är i Bergs sockens dödbok i Jämtland 1731. Det är inte en slump att det är i Jämtland som termen dyker upp först. Många av samerna som fördrevs hamnade i Storsjöbygden i Jämtland, och fördelades i socknarna och blev sockenlappar. De behåller sina kontakter med sina släktingar och vänner längre söderut, i stället för att assimileras med fjällsamerna. En del andra socknar i Jämtland ville också ha sockenlappar, och lät då rekrytera fjällsamer som hade ett annat ursprung och bakgrund.

Under det kommande decennierna växer sockenlappsinstitutionen fram. I senare tider har termen sockenlapp använts om renlegoarbetare, renlösa samer eller fattiga samer. Detta är dock en begreppsförskjutning. På 1700-talet betecknade sockenlapp enbart en av sockenstämman antagen person/same som skulle sköta bestämda sysslor åt majoritetsbefolkningen.

Än idag är sockenlapp den korrekta termen. En del journalister och forskare har kallat dem för ”sockensamer”, men det är en högst historierevisionistisk och anakronistisk term. Sockenlapp betecknar enbart en yrkesgrupp, inte en etnisk grupp. Sockenlappsämbetet var egentligen inte heller etniskt bundet, även om samtliga sockenlappar som jag har stött på var samer med samiskt ursprung eller ursprungligen icke-samer som bytt till en samisk etnicitet (ofta kopplat till giftermål).

Historikern Peter Ericson har konstaterat att samerna i Västernorrland fortsatte att utveckla sin seminomadiska rennäring, och många levde kustnära. De sydliga samerna bestod av många grupperingar; sjösamer, kustsamer, skogssamer, kustskogssamer etcetera. Även i Öster- och Västerdalarna fortsatte samerna att nomadisera, trots förbud, och där fanns aldrig någon organiserad sockenlappsinstitution.

IMG_2073.jpeg
Samerna var skickliga korgmakare, och anlitades flitigt. Här är ett exempel på en förningskorg med vackert stjärnmönster i bottnen. Foto: Eskil Olsson.

 

Tvångsbofasthet

Inte många decennier efter att sockenlappsinstitutionen inrättades påbörjades nästa process. Detta var ytterligare ett steg mot de sydliga samernas slutliga undergång. Konsekvenserna skulle bli katastrofala, och leda till massdöd.

Det hela tar sin början i augusti 1787 då Kungliga Patriotiska Sällskapet utlyser en pristävling om huruvida samer utanför lappmarken borde bli bofasta och börja försörja sig på samma sätt som den bofasta befolkningen. [4] Läser man bidragen till tävlingen verkar det främst handla om huruvida sockenlapparna borde assimileras eller inte. Sällskapet lät publicera en kungörelse i Hushållsjournalen, där man skrev:

”Prisfråga: Om det icke vore mest nyttigt, att desse kringstrykande lappar utom lappmarken må ledas till att bygga sig hus och ingå i samma näringsmedel, som landets övriga medborgare, vilka utvägar må vara de bästa, till att småningom föra och vänja dem, till ett sådant förändrat levnadssätt.”

M. Blix är en av personerna som lämnar in ett bidrag. Han skriver att historien visar att man följer samma seder om man bor kvar, men om man flyttar tar man med sig seden. Han föreslår därför att man utfärdar en förordning om att samerna skulle inflytta till Lappland, alltså det man ville göra på 1720-talet, men att om de motsätter sig det ska de sändas söder om Uppsala och få bo i torp och backstugor:

”Jag anser, att från högre ort skall utfärdas en förordning att alla lappar skall inflytta i Lappland. Vägrar de skall de sändas till besuttne män söder om Uppsala för att där bruka torp eller backstugor. De skall dock först få ersättning för renar och bössor. Skjutsen skall kronan bestå. Månne den inte är angelägnare än fångskjutsen. Var man, som vill plantera ett lapphushåll på sina ägor, skall anmäla detta till Landshövdingen. Sockenlapparna talar ju svenska. Genom kriget finns många torp öde, där ägaren hellre borde se en lapp, än att stugorna står tomma.”

Det är uppenbart att många av sockenlapparnas seder ansågs misshagliga. Om dessa uppfattningar var representativa för den icke-samiska befolkningen är nästintill omöjligt att besvara, men det var trots allt allmogen som skrev till kungs för att de skulle få ha kvar samerna. Det fanns en djupt rotad symbios mellan samerna och allmogen och huvudsakligen goda relationer. De som skickade in bidrag till tävlingen tillhörde samhällseliten, och såg sannolikt på samerna med andra ögon än allmogen.

Vad var det då med samernas seder som ansågs vara så fruktansvärda? Varför ansågs de vara en belastning? Sockenlapparna var en marginaliserad yrkesgrupp, men var de sin tids integrationsproblem? För att få svaren på detta behöver man först dyka ned i denna samhällselits argumentation. Här ser man tydligt en negativ attityd gentemot sockenlapparna, och att de ansågs vara försupna och kriminella. Blix skriver i december 1789 följande om kriminaliteten bland samerna:

”De belönade författarna säger, att lapparna, som inte äger jord, är till stor olägenhet för statens skattedragare och tärande medlemmar i ett land, som har för litet bröd. Många brott begås av dem och undgår lagens öga och straffarens hand. Detta ger Regenten berättigande att utstaka, hur dessa människor skola 1:o bliva nyttiga för staten, 2:o anständiga inom sig själva, 3:o oförvitliga och oskadliga för andra.”

Det finns ingen statistik som gör det möjligt att ta reda på om de sydliga samerna och sockenlapparna på något vis var överrepresenterade i kriminalitet. Tittar man i husförhörslängderna ser man dock att en del samer var dömda, även om de var en mycket liten andel av gruppen. Det var mestadels brott som fylleri, stöld, andra brott kopplat till alkoholkonsumtion och kringstrykande. Det sistnämnda kanske ingen skulle se som ett brott idag, inte minst med tanke på att de var nomader.

Uppgifter om sockenlappar på 1800-talet visar att alkoholkonsumtionen var utbredd och att det förekom att såväl män som kvinnor var alkoholister. Ibland fick de betalt i alkohol för sina tjänster och produkter, och hade därmed god tillgång till alkohol. Detta utgjorde goda förutsättningar för missbruk med alla dess konsekvenser.

Under 1700-talet gjordes många försök till att begränsa samernas jakt, inte minst fågeljakt. Detta var, till myndigheternas förargelse, en tämligen viktig näring för samerna. Därför beslagtogs sockenlapparnas jaktbössor 1756-61, vilket kan ha lett till en fördjupad fattigdom då sådana tilltag försvårade försörjningen.

Även kaptenen Olof Björling i Stora Skedvi skrev ett bidrag till pristävlingen. Han gör en lång och utförlig uppradning med alla de problem han menade att samerna tillförde. I socknen där Björling bodde fanns det ett flertal samiska familjer, och han hade antagligen också träffat dessa. Vissa delar av bidraget tycks Björling ha överdrivit och uppförstorat, och han ger en mycket generaliserande bild.

De sydliga samerna nomadiserade över stora områden, och brukade slå upp speciella tältkåtor – vilket bland annat von Linné nämner 1734 (Äppelbo) och Adelswärd 1765 (Gagnef/Åhl). I Bergslagen med omnejd behövdes enorma mängder träkol till alla gruvor, hyttor och bruk. Behovet var nästan oändligt, och det var därför inte uppskattat om träd togs ned. Om problemet var så stort som Björling gav sken av får läsaren bedöma själv:

”Dessa kringstrykande lappar ställer till stor skada på många ställen genom sitt flyttande. De ödar skogen genom att hugga unga vackra träd till sina kojor. De hugger också ned träd till bränsle istället för att samla torr ved som redan är fallen.”

Ytterligare ett argument som Björling tog fram var trolldom. Samerna var (ö)kända för sin påstådda trolldom, och även för att kunna bota djur och människor. Björling spar inte på kritiken:

”De tar för sig utan lov. De stör de närboende genom att tigga, pocka och supa. Många tror att lappar kan mer än andra, nämligen trolla och vågar inte neka dem vad de begär.”

Bilden av samer som behärskar trolldom är urgammal och är ett återkommande tema i den muntliga traditionen, men i vilken utsträckning samer utnyttjade sitt rykte som trollkunniga är svårt att veta. Björling förmedlar för övrigt bilden av att samerna hade dålig koll på sina hundar och renar. Det är belagt att en del sockenlappar ägde hundar, bland annat förekom fågelhundar. Han skriver:

”Deras hundar gör skada på viltet. Deras renar river gärdesgårdarna och trampar ned rågen och äter den, till stor skada för ägaren. Dessutom följs ofta renhjorden av vargar, som stryker omkring gården och ibland tar kreatur.”

Skador på grund av rentramp förekom, och i några fall togs det även upp på tinget. Det låg dock i renägarens eller -skötarens intresse att förhindra att så skedde, då det kunde leda till en fientlig inställning till dem. Björling skriver vidare om renarna att:

”Hästar är rädda för både renar och lappar och blir svåra att hantera om de möts på vägarna.”

Om samerna själva skrev Björling:

”Lapparna är tärande medlemmar som inte odlar en enda jordtorva, utan lever på andras bekostnad ungefär som de vilda i Amerika. Det vore till nytta för dem själva om de kunde leva ett annat liv. Deras fylleri kan leda till att de mördar varandra och det berättas att de ligger nakna i sina kojor. Vilka grova laster kan inte bli av detta. Svårigheten att förändra ett så vilt folk är betydande. Svårare än för Tsar Peter den store att utan tvång förändra ryssarna.”

Här beskrivs samerna som ett vilt, farligt och primitivt folkslag. Man kan tydligt se en etnocentrisk och delvis även kolonial syn på samerna. Överhögheten hade försvårat möjligheterna för samerna att bedriva sina traditionella näringar, och trots detta kallar Björling samerna för tärande. Lösningen ansågs vara att samerna skulle byta etnicitet och totalassimileras, för landets bästa. Även Blix ger en nedlåtande beskrivning:

”Inom 20 år skall dessa lappar vara inlämmade i våra sydligare nejder och ha antagit dess seder och bruk. I det nya luftstrecket skall det svenska mannamodet flytta in i dessa fega och försagda avfödingar av de forna frostiga och snöiga, de äldsta av rimtussar.”

Kapten Björling presenterar en annan lösning än att deportera samerna; de ska bli bofasta och assimilerade. Han skriver att samerna borde skrivas i en socken där de blir anvisade till ett område på sockenallmänningen och att de skulle undervisas i kristendom. Han skriver att ”deras barn över två år skulle med tvång tagas ifrån dem och uppfostras till vanliga människor”.

Kostnaden för Olof Björlings förslag skulle täckas av kollekter från hela landet. Han skriver att ”på detta sätt skulle den gamla lappstammen försvinna inom några år och riket av deras avkomma få en hop arbetande och närande medlemmar, som aldrig igen skulle vilja bo ihop med ett så otäckt släkte.” Björling vann också pristävlingen och ett nytt kapitel i den sydliga samiska historien påbörjas…

16665921_1863017357309494_885178271160424896_o.png
På slutet av 1700-talet blev många samer mantalsskrivna som sockenlappar och man försökte att tvinga samerna till bofasthet. Utsnitt ur karta med ”Lapp stuga” i Orrsta skogsgårdar, Stora Skedvi socken. Lantmäteriets historiska kartarkiv.

1748 skrivs ett nytt fördrivningsplakat, men redan under 1750-talet börjar en del sockenlappar i Gästrikland och Hälsingland att gå mot en mer bofast livsstil. Sannolikt hänvisade man till kyrkogångsplikten, som då även ansågs omfatta samerna.

I Rödmossa i Valbo socken drivs samerna bort 1766 och i Äppelbo i Västerdalarna fördrivs samerna på 1780- eller 90-talet av kapten Fahnehjelm. Lokala fördrivningar är vanliga under andra halvan av 1700-talet. Under samma tid, samt under första halvan av 1800-talet, häktas ett stort antal samer och samefamiljer för att ha lämnat sin s.k. ”hemsocken” (den socken de ansågs höra hemma i) utan pass.

I december år 1788 kommer en ny kunglig förordning om hemortsrätt. Denna förordning innebar att man hade hemortsrätt i den socken där man senast betalat skatt och att socknarna blev tvungna att bekosta s.k. fattigvård för dessa personer vid behov. Sockenstämman kunde dessutom förbjuda personer från att flytta in i socknen, om man kunde anta att de inom kort skulle bli i behov av fattigvård. Detta gjorde att de nomadiserande samerna inte hade rätt att besöka alla socknar, och det är under samma tid som man talar om att göra sockenlapparna och samerna bofasta och assimilera dem.

Massdöd

I samband med Kungliga Patriotiska Sällskapets pristävling 1787-89 börjar alla sockenlappar att skrivas in i husförhörslängderna såsom den övriga befolkningen. Sockenborna i socknar med anställda sockenlappar bygger upp små timrade stugor åt dem och d blev placerade lite utanför allmogens byar, men fortfarande i nära anslutning till dem.

De sydliga samerna behåller till en början sina renar och bedriver renskötsel i större eller mindre skala – även de som var anställda som sockenlappar. Framemot 1830-talet börjar de sydliga samernas renskötsel att upphöra, på grund av bofasthet och assimilering. I stället börjar fjällsamer att beta sina renar på ungefär samma områden.

IMG_3650.JPG
Ett av många sockenlappsboställen som skapades efter tvångsbofasthetskraven. I Lappsveden, Svedens by, Svärdsjö socken. Till vänster syns spismursröset efter den spis som fanns i stugan. Foto: Eskil Olsson 2018.

De intensifierade bofasthetskraven kom att få katastrofala konsekvenser för de sydliga samerna och sockenlapparna. I kyrkoböckerna kan man se en markant ökning av TBC och andra mycket smittsamma sjukdomar. Historikern Peter Ericson talar om en 80-90-procentig barnadödlighet. [5] Förlossningshjälpen för samiska kvinnor var av allt att döma mycket bristfällig och många dog i barnsäng. Barnafödandet nådde alarmerande låga nivåer. De exakta skälen till att detta skedde är inte helt utrett.

Under 1700- och 1800-talet dör många sockenlappsfamiljer, och hela släkter, ut. I husförhörslängderna kan man se hur många samiska hushåll slutligen försvinner helt  på detta sätt. Betalningen för samernas tjänster var inte tillräckligt och den ökande fattigdomen var förödande. De blev allt mer underlägsna den majoritetsbefolkning de var satta att betjäna.

En institution i upplösning

De sydliga samerna gifte sig på 1600- och 1700-talen enbart med andra samer, så vitt är känt, och var därför att betrakta som endogama. I och med bofastgörandet kom de etniska gränserna att sakta luckras upp. Det börjar med att samiska kvinnor gifter sig med avskedade soldater (eller personer med funktionsvariationer) från majoritetsbefolkningen. Dessa män assimilerades in i den samiska befolkningen och tog anställning som sockenlappar, vilket ledde till nya efternamn såsom Tidblad, Rör, Hägg och Frimodig.

Sockenlappsinstitutionen innebar, ironiskt nog, att de sydliga samerna kunde behålla och utveckla sin kultur och etnicitet när myndigheterna begränsade deras möjligheter att leva traditionellt. Institutionen dog med industrialiseringen, och de sydliga samerna med den. Industrialiseringen innebar att behovet av samernas hantverk upphörde, och tabut kring hästslakt försvann. När samernas nisch som sockenlappar inte gick att försörja sig på tog man ”vanliga jobb”, och därmed var assimileringen ett faktum.

Ett fåtal av sockenlapparnas ättlingar i bl.a. Gävleborgs, Uppsala och Kopparbergs län levde kvar en bra bit in på 1900-talet med en samisk identitet – även om de flesta var helt assimilerade. Jag vill lyfta fram en av dessa personer, för att ge ett exempel. Kvinnan i den mörka klänningen, på fotografiet här nedan, var samen Brita Kristina ”Stina” Olsson. Hon föddes 1856 i Vika socken i Dalarna.

64328312_2417390084971244_7037177797076320256_n.jpg
Korgmakerskan Stina Olsson utanför sin stuga i Holn, Vika socken. Foto: Ingen uppgift.

I Vika hade Stinas familj varit kyrkoskrivna sedan slutet av 1700-talet, då bofasthetskraven kom. Hennes förfäder hade nomadiserat i samma trakter sedan åtminstone 1600-talet.

Många av Stinas förfäder var anställda som sockenlappar, och hon bemästrade liksom dem korghantverket till fullo. När det här fotot togs på 1920-talet var det samiska språk som Stinas förfäder talade med största sannolikhet helt utdött.

Hemma i Vika anlitades Stina som en klok gumma, och det hävdades bland annat att hon kunde bota rakitis (engelska sjukan) hos barn genom att dra dem genom en trädrot. Hon var döv och kallades för ”Lapp Stina” och under hela hennes levnad gick hon under epitetet ”dövstum”.

Stina Olsson ingick aldrig i äktenskap och förblev barnlös, även om hon inte behövde leva ensam. Hon blev anställd som hushållerska i grannbyn åt en ogift äldre sockenlappsson som återvänt hem till Sverige efter många år i Iowa (USA). Stina fick ärva honom genom ett testamente, inklusive hans lilla stuga i Vika – som vi kan se i bakgrunden i bilden. År 1927 avled Stina på ålderdomshemmet i Vika och hennes tillgångar täckte precis skulderna.

Stina tillhörde den sista generationen av de sydliga samerna. Deras ättlingar var assimilerade, och en del av dem valde att aldrig berätta om sitt samiska ursprung för sina barn. Stina hade en samisk kusin vid namn Nils Wahlman, som var bosatt i Valbo socken utanför Gävle. Nils var kanhända den sista sydliga samen, som tidigare bestått av fler än tusen individer, och tog olika småjobb som bl.a. sotare och korgmakare. Han avled 1947.

Idag är de sydliga samernas språk och kultur helt utdöd, och den samiska identiteten fördes inte vidare till ättlingarna. Det samiska ursprunget har i många familjer varit skambelagt och än i dag finns det ättlingar som inte fått veta något om deras samiska ursprung. Vissa ättlingar fick berättat för sig att de hade ett samiskt ursprung, men de var redan assimilerade.

Den här delen av vår historia har helt utelämnats ur den nationella historieskrivningen, och är fortfarande okänd för de flesta. Samtidigt har den satt djupa spår, och de sydliga samerna har varit med och format vårt samhälle.

2. Lapp-Nisse korgmakare.jpg
Samen och sockenlappsättlingen Nils ”Lapp Nisse” Wahlman i Valbo socken tillverkar ett kålfat. Foto: Ingen uppgift.

Försvann verkligen samerna från mellersta Sverige?

Jag har många gånger återkommit till denna fråga, och har fått lov att ompröva den flera gånger. De samer som inkorporerades i den s.k. sockenlappsinstitutionen blev, som tidigare framkommit, stegvis assimilerade in i den svenska majoritetsbefolkningen. Det fanns (finns) dock fler samiska grupper än dessa inom samma områden.

Genom åren har jag stött på uppgifter om samer i mellersta Sverige under hela 1900-talet. T.ex. fanns det under början av 1900-talet en eller flera samer sommartid i Gagnefs kommun, som hade minst tre olika boplatser. I Stora Tuna bodde en sydsamisk familj ända in på 1930-talet, som enligt tradition hade renar. 1916 tittade fjällsamer från Jämtlands län på renbete i Mora och Svärdsjö och längs Norrlandskusten (i bl.a. Gävleborgs län) bedrev fjällsamer renskötsel ända in på 1930-talet.

I Falutrakten bosatte sig samiska kändisar såsom Lisa Thomasson (den ursprungliga ”Lapp-Lisa”, samisk sångerska) och Torkel Tomasson (Samefolkets första redaktör) under 1900-talet. I dag finns en samisk butik, Renbiten, i Falun. Listan kan göras lång.

Under det senaste seklet har ett stort antal personer med samisk etnicitet flyttat till mellersta Sverige, och många av dem finns i Mälardalen. Man kan därför säga att den samiska närvaron aldrig upphörde – det är bara nya grupper av samer.


Noter
[1] Wärend och wirdarne, ett försök i svensk ethnologi
[2] Läs mer i Helsingerunor 1921 (s70f).
[3] Transkribering utförd av Carl Larsson i By.
[4] Hushållnings Journalen. Här finner man även bidragen.
[5] Uppgifter från historiker Peter Ericson. Han refererar bl.a. till ett samtal år 2000 med Thord Bylund, arkivlektor på HLA.

Läs mer
Ingvar Svanbergs bok Hästslaktare och korgmakare : resursutnyttjande och livsstil bland sockenlappar från 1999.
Lars-Gunnar Larssons avhandling Per Holmberger och sockenlapparnas språk från 2018.
Historiker Peter Ericsons blogg Southsaamihistory.
Två exemplariska och banbrytande böcker och en otroligt intressant blogg med många, såväl gamla som nya, rön.

En del av citaten i blogginlägget är normaliserade.

4 reaktioner till “När samerna skulle utrotas: Samernas historia i mellersta Sverige genom fyra sekler

  1. Bra artikel!

    80-90% är en skattning som mig veterligen de flesta insatta historiker är överens om.
    Anna och Sigrid Jönsdotter med sina gemensamma barn, varav ett enda överlevde är typiska i sammanhanget. Thord Bylund har jag mest talat med om orsakerna till spädbarnsdöden.
    Det rör sig också om flera samtal, två eller tre under ett par års tid. Vi är f ö släkt med varandra.

    80% är en slags permanent nivå på spädbarnsdödligheten bland sockenlapparna ca 1750-1840; en siffra som tidtals ökar och någon gång sjunker. Jag har ju haft många tillfällen att räkna över siffrorna. Jag tror möjligen de är något högre i nuvarande Västernorrland än i Gävleborg. Min uppfattning är att de gamla ursamerna i söder dog ut.

    P.E

    Gillad av 1 person

  2. Tror att samerna från början stammade från hunnerna. Och kom i vågor. Kanske ändå fram under folkvandringstid. Så, om de är ett hunniskt folk var de även i Skåne. Tittar man på hunnerna tro på magi och de
    ras sätt att vara övertygad om övernaturliga väsen, tror jag man kan hitta likheter.

    Gilla

  3. Bra artikel!
    Jag kanske skumläste, men missade hur de olika lappmarkstraktaten (tror jag de kallades) utvecklades. Du får forska vidare och kolla. Allt började med att Gustav 1, beslagtog mesta möjligt av samernas med lokalbefolkningar överenskomna resurser, i synnerhet fiskegrynnor och förbud att inneha gårdar. Enligt Gustav skulle samer flytta ut i skogarna och leverera sina vanliga ”skattskinn” däribland hemelinskinn. den same som inte levererade skatt fråntogs all lös och fast egendom utan prut.
    I en senare utgåva, så ritades områden ut på karta där samer inte fick bo och odla, d v s i landskapen Norrbotten, Västerbotten, Huvuddelen av Ångermanland, Huvuddel av Medelpad, Huvuddel av Hälsingland.
    I nästa steg under 1800-talet ritades ”odlingsgränsen” om så att samer skulle bebo områdena väster om gränsen för lågfjäll (ungefär).
    Vid 1900-talets början fanns klart för beslut om att samer inte hade rätt i Sverige någonstans.
    Ingen av dessa regleringar skedde med Riksdagens offiociella godkännande. Alla beslut togs som administrativa beslut, vilket innebär att samerna inte hade någon möjlighet att klaga någonstans.
    Vad gäller samernas rättigheter, så finns de till skillnad mot vad som gäller för alla andra världens minoritétsgrupper VÄL DOKUMENTERAD i de olika skifteshandlingarna. Fast staten godkänner inte dem – för annars hade de olika stämningarna mot samiska rättigheter typ Härjedalsmålet aldrig genomförts. Bönderna hade klart för sig vad som gällde mellan samer och bofasta och lantmätarna skrev noga in vad som sades i skifteshandlingarnas textbihang. Eftersom den största försnillaren av samisk rätt är staten, så vill staten inte att saken skall uppmärksammas. Det handlar om rättigheter värda flera årliga statsbudgetar.

    En annan skandal och folkmord på samer utfördes när staten byggde örlogsvarven i Karlskrona. Soldater drev samma alla manliga ”kustsamer” i Sundsvallsbukten där de internerades. Kvinnor och barn lämnades där de var och självklart svalt många av dem ihjäl när försörjaren var fångad och även släktingarna var fråntagna sin försörjare. Männen seglades till Karlskrona och sattes i arbete utan att några bostäder fanns förberedda. De skulle byggas av slavarna under fritid, vilket det inte fanns någon. Några kilometer norr Karlskrona finns ett antal skrevor med sankmark i botten dit samerna var hänvisade. Precis intill klippväggarna hittar man syllstenarna till bostäder. Inte att undra på att de 5000 samiska männen ”var förbrukade (döda) efter ca 5 år.
    Många av de bortförda männens hustrur började en vandring mot Karlskrona för att ansluta till sin make. De flesta infångades och utauktionerades till bönderna som lösdrivare. Plats för massor av sexuella övergrepp m a o.

    När staten skulle göra om raiden var samer och bybor förberedda så att samerna var registrerade som ”svenska nybyggare” eller hade flytt till Finland eller Norge. Byggena av örlogsfartyg gick därvid nästan i stå, då de skickliga timmermännen dött bort och nya i princip måste importeras.
    Att den fastboende befolkningen hjälpte samerna mot överheten är ganska naturligt, då mängder med bybor faktiskt hade samiska påbrå, många samer före 1364 faktiskt var jordbrukare jämställda med inflyttade sörlänningar, men sedan p g a förföljelserna inte ville kännas vid sina anor. Problemen för samerna började på allvar efter digerdöden och när Romersk katolicismen tog makten från den tidigare icke Romersk Katolska kristendomen utövad inom Tuna Stift. Då lades samtidigt Helsingländerna till Upplands lagsaga, samt upplandslagen utom gifto- resp ärvdabalkarna, där den gamla Helsingelagen behölls (samma modell som när Tiohäradsbygderna underställde sig Centralmakten).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s